|
Telemarkåkare Antte Lauhamaa, fotograf Petri Kovalainen och producent Kim Öhman sökte (och fann) en plats för ultimat backcountry-skidåkning i norra Lappland. Läs Anttes reseberättelse som är fylld av känslouttryck, härlig skidåkning och Ski-Doo snöskotrar.
Kilpisjärvi kommun ligger i "tummen" på Finlands nordvästra arm, precis vid gränsen till Norge och Sverige. Byn har cirka 100 invånare. Trots läget erbjuder kommunen lättillgänglig ypperlig backcountry-åkning. Lyngen-fjällen ligger en bilfärd på 50 km bort, och de nordligaste fjällen i svenska Lappland ligger på 25 kilometers avstånd och går att nå med snöskoter eller helikopter. Kilpisjärvi är ett utmärkt basläger eftersom du nästan garanterat kan hitta härlig skidåkning här, med undantag ifall hela norra polcirkeln drabbats av en snöstorm.
För att utnyttja områdets hela potential måste du ha en bil och en snöskoter eller en helikopter. Jag föredrar snöskotern av ett par orsaker: den är inte så väderkänslig och visst, den är enormt mycket billigare.
Jag, fotografen Petri Kovalainen och producenten Kim Öhman packade vår glada husbil för att utforska den oändliga vildmarken i norra Lappland och för att få känna djup pudersnö under våra skidor.
Snöförhållandena hade varit ovanligt dåliga i början av säsongen. Vi hade tur, eftersom det började snöa just innan vår resa. Ortsbefolkningen berättade att det hade kommit 40 cm snö under de senaste dagarna.
Den första morgonen var himlen blå och molnfri och det var 30 minusgrader. Men vet ni vad, ingen vind! Vi beslöt oss för att ta våra snöskotrar och åka till Sverige, till ett fjäll som heter Pältsan. Rutten till Pältsan var öppen och det tog cirka en och en halv timme att ta sig dit från vår stuga. Vädret var perfekt. Även kölden lättade och det blev varmare allt eftersom dagen gick. Vi upptäckte en överraskning i en djup dal vi stötte på, nämligen 40 cm med opackad pudersnö. Omkring oss låg höga väggar och djupa raviner med en höjdskillnad på 500 meter. Jag granskade snön och hittade inga svaga lager. Det hade inte varit någon vind dittills, så det verkade vara stabilt hela vägen.
Ravinen jag valde hade en sluttning på ungefär 35 grader och var oändligt vacker hela vägen ned. Vandringen från våra snöskotrar upp till toppen tog cirka en och en halv timme. Jag njöt av solskenet och den omkringliggande tystnaden under vandringen upp. Petri väntade i mitten av ravinen med sin stillbildskamera och Kim stod vid andra väggen med sin videoutrustning. Jag knäppte på min hjälmkamera och sa till grabbarna att vara redo. Efter tredje åket märkte jag att mina skidor flöt ovanpå nysnön och jag krävde mer fart. Det var en märklig känsla, som att åka vattenskidor men på mycket mjukt vatten. Väl nere på botten skrattade jag, det var en så imponerande upplevelse.
Nästa dag åkte vi för att kolla upp en lite större ravin vid ett närliggande fjäll som heter Moskkugaisi. Jag fann dessvärre några svaga lager nertill, så jag valde att inte åka.
Tredje och fjärde dagen bestämde vi oss för att åka till Tromsö och Lyngen. Båda dagarna fick vi njuta av perfekt solsken och samma slags nysnö vi haft i Sverige två dagar tidigare. Middagstinden vid Lyngen var häftig, med en brant stor bergsvägg där uppe, fall, vida vyer och en perfekt solnedgång!
Efter de lyckliga dagarna började vädret ändra sig och vinden började blåsa kraftigare. Vi åkte för att kolla samma ställe som vi besökte på måndag, men det hade varit laviner här och där. Vi körde runt med våra snöskotrar, lyckligt vetande om att vår timing hade varit perfekt..
- Antte Lauhamaa
Se videoinslag från resan: http://www.youtube.com/ulkokuva
|
|
|
